Reklam för boken.

Tjena!
Har skrivit lite på boken idag.
Här får ni en liten smakbit:

Det är en ganska skruvad syn på det tycker jag, när man diskriminerar personer bara för att dom är annorlunda. Som exempelvis, när man söker jobb/praktikplats, då frågar dom självklart mycket om vart man gått i skolan och var man har för utbildning, men dom frågorna får man inte om man är funktionshindrad. Då hamnar man helt enkelt på ett dagcenter, vare sig man vill eller inte. Som funktionshindrad får man alltså inte ens chansen att visa vad man kan, eller ATT man kan.

Jag ser mig som en som kan tänka, som kan planera sin dag och strukturera sitt arbeta, dom fysiska nedsättningarna är inget hinder. Dessutom har jag ju alltid en assistent med som en hjälpande hand. Omgivningen måste se personen och inte funktionshindret, dom måste lära sig att sammarbeta istället för att motarbeta och att ta oss som vilken ”normalstörd” som helst hehe.

Eländes elände

Tjena! Hur är läget? Här är allt bra. Jag har kontakt med en dj på Harrys här i stan. Han fick en mix från mig som han tydligen tyckte var bra hehe. Kanske har lite flyt där också som extra jobb. Där ser ni att en funktionshindrad kan också. Har kontakter lite här och där.Föreläsningarna rullar också  på och pengarna med.

Den som har ett jobb vet inte hur det är att inte ha ett jobb att gå till men jag vill ha mer  jobb på gång samtidigt med föreläsningar och dj jobb.  Det är så självklart att gå till jobbet 7-16!  så skulle jag vilja ha det med men är inte riktigt där än men nära är det. När jag blir klar med boken så blir säkert  tv intresserade därför man har en jävla bok i handen. Någon blondin som bloggar om kläder kan dem ta in på sina program för att göra reklam, men vanligt folk tar dem inte med. Jag har försökt inte så att jag hänger ut folk.

Marcus Brogren

Lite nytt i boken!

Sommaren 2011 är precis som alla andra somrar, lugn och utan jobb. Visst är det skönt att vara lite ledig på sommaren men precis som alla andra så skulle jag vilja tjäna lite extra pengar.Vill även få en chans att träffa nya människor,ta en öl och snacka lite skit det vore kanon eftersom jag är en social person.Om jag skulle rulla in på arbetsförmedlingen skulle de bara hänvisa till ett dagcenter det är ju ganska typiskt med fördomar mot oss funktionshindrade. De ser ner på en ungefär som lilla vännen det där går ju inte det förstår du väl själv. Varför skulle jag inte vara värd lika mycket som alla andra? Varför vill de stoppa undan mig på ett dagcenter? Förstår de inte bättre eller? På ett dagcenter gör man enklare jobb typ som att packa servetter , skriva en sida om en skådespelare eller en artist m.m. Det är säkert ett bra ställe för de som har ett psykiskt handikapp men inte så bra för mig som har ett fysiskt. De tror att jag inte kan men där lurade jag dom allt för jag kan mycket mer än vad dom tror. Med den här boken så vill jag ge er en inblick i mitt liv och försöka få folk att inse att det är oerhört kränkande när andra ser ner på oss som är funktionshindrade.

Jag kom till denna värld hösten 1986. Morsan var uppe på sjukhuset för det kändes som det var dags. Men hon blev istället hemskickad . Nästa dag när hon kom upp var det redan för sent allt hade startat när de stog i hissen påväg upp till förlossningen. Läkaren tyckte att födseln skulle gå till på naturlig väg trots att min mamma inte skulle kunna klara av det. Det var väldigt nära att varken mamma eller jag hade klarat oss. Men som tur var så klarade vi oss båda två även om jag fick en skada som jag får leva med resten av mitt liv.

I skolan kände jag mig ensam och utanför, vart passade jag in? På rasterna så satt jag ensam med min telefon o spelade snake. Jag tänkte att de inte förstår bättre på grund av att skolan är så nonchalant när det gäller handikapp. Som ni kanske förstår så var det svårt att skaffa vänner när mina skolkamrater inte visste så mycket om funktionshindrade. Det blev inte bättre när jag började gymnasiet de var lika oförstående. Mitt självförtroende sjönk i botten det kan jag lova er. De andra drog hem till sina vänner så fort skolan var slut för dagen medans jag fick rulla till färdtjänsten som skulle ta mig hem. Så varje dag fick jag åka mellan Norrköping och Linköping det kanske var därför som jag hamnade utanför som det så fint heter. Jag var på ett fritidshem efter skolan för att alla i familjen var på jobbet. Där fick man till exmepel spela spel och måla. Men för mig var det annorlunda för mig, jag kände mig så hima liten precis som de trodde att jag var i femårsåldern. Självklart så skulle det bjudas på kräm med mjölk eller fil o flingor varenda dag vilken intressant måltid va? De assistenterna som jag hade då snackade med mig som man snackar med en liten unge som inget förstår. Du kan inte käka godis på dagen det förstår du väl. Jag tror att de var i 24årsåldern och jag var 18 vid den tidpunkten. Assistenterna och jag på samma mognadsnivå, då menar jag att vi var lika omogna. De sa åt mig att inte äta godis o så gjorde dom det själva istället. Så jäkla dåligt alltså, säga en sak o sen göra en annan.

Vad kan skolan göra för att förbättra situationen för funktionshindrade elever?

Det låter sjukt att behöva skriva om en sån här sak men det är faktiskt nödvändigt. Redan när man är liten delar man in barnen i grupper så att de funktionshindrade barnen hamnar i en egen klass. I skolan handlar det om att lära sig saker, varför ska man då dela upp barnen efter den fysiska förmågan. Hela idén verkar vara väldigt gammal o omodern, man skulle nog behöva sätta sig ner och fundera över en förändring i skolans värld. Varför vill man gömma allt som är annorlunda? Det är helt fel inställning och vem tror dom att de ska beskydda genom att göra såhär? Ingen mår bra av att gömmas undan, det försvårar chansen att få kunna vara social och man hamnar lätt utanför. En storstädning inom skolan skulle kunna vara en bra idé o med det menar jag att man ska göra om skolans regler och sätta nya gränser. Vi lever faktiskt på 2010-talet men dagens regler verkar mer vara gjorda för slutet av 70-talet. Allt är så annorlunda nu mot vad det var då. Fördomar föds när man försöker få in funktionshindrade i samhället allt beror med säkerhet på att många är rädda för det som är annorlunda. Om man tänker sig en grupp med vänner,en av vännerna börjar snacka med en ny person. Den första reaktionen från vännerna blir men vad fan styr du med. Så här är det alltid i mitt liv, det är bara några få som verkligen vågar ta kontakt med mig.

Ännu ett utkast från boken

Sommaren 2011 är som vanligt utan jobb men det är skönt det också naturligsvis, men jag vill som alla andra ha lite extra pengar i fickan och ha en chans att möta nya vänner genom jobbet som ni vet, att ta en öl och snacka lite skit som alla andra gör. Om jag skulle rulla in på arbetsförmedlingen så skulle de bara prata om dagcenter och bla bla bla. De ignorerar vanliga arbetsplatser som jag förstår är svårt,de kan jag köpa att jag behöver mina assistenter som extra händer men måste de vara så apatiska för att jag har ett fysiskt handikapp. Kom igen då, ni kan väl se över att assistenten bara är ett hjälpmedel i jobbet alltså bara en vanlig person som inte arbetar åt mig, jag är den som ska jobba.Assistenten är den som har ansvaret för mig alltså hjälper mig när jag ska äta och dricka och andra fysiska saker annars skulle det inte funka.Den psykiska delen klarar jag dock själv. Jag hade en terapeut som skulle hjälpa till och söka efter ett rellevant jobb till mig, det gick sådär. Jag måste säga att det inte funka alls. Hon var inne på dagcenter, vägen till ett innehållsfattigt liv. Dem som var där var psykiskt funktionshindrade inte fysiskt som jag, så det blev inte så mycket i utbyte för min del. På dagcentret gjorde vi en tidning, jag intervjuade personer som var olika typer av artister. Jag skulle ha fått chansen att intervjua Markus Krunegård bland annat, men jag slutade då tyvärr för jag orkade inte vara där längre. När jag var där så började jag att skriva min föreläsning. Det var där det började, jag fick förfrågan från lite olika ställen bla från Linköpings universitetet. Sättet jag fick det på var att jag mailade en förfrågan om dem var intresserade av en föreläsning. Det har fortsatt efter det, jag föreläser där emellanåt än idag på 4:a olika utbildningar.Fungerat bra faktiskt. Jag har en gammal lärare som jobbar där, hon har jobbat som terapeut innan hon börja jobb på universitetet.Jag kommunicerade med piktogram när jag hade hade henne som lärare så hon vart facinerad av min dator med bliss-symboler och föreläsningen som finns i min dator som jag pratar med.Det var roligt att se hennes reaktion eftersom jag kommunicerade med bilder sist vi sågs. Jag var 4 år när jag hade henne som lärare. Hon fick tårar i ögonen när jag föreläste.Jag blev rörd, en fin känsla.

Ett smakprov på min bok om mitt liv

Sommaren 2011 är som vanligt utan jobb men det är skönt det också naturligsvis, men jag vill som alla andra ha lite extra pengar i fickan och ha en chans att möta nya vänner genom jobbet som ni vet, att ta en öl med och snacka lite skit som alla andra gör. Om jag skulle rulla in på arbetsförmedlingen så skulle de bara prata om dagcenter och bla bla bla. De ignorerar vanliga arbetsplatser som jag förstår är svårt,de kan jag köpa att jag behöver mina assistenter som extra händer men måste de vara så apatiska för att jag har ett fysiskt handikapp. Kom igen då, ni kan väl se över att assistenten bara är ett hjälpmedel i jobbet alltså bara en vanlig person som inte arbetar åt mig, jag är den som ska jobba.Assistenten är den som har ansvaret för mig alltså hjälper mig när jag ska äta och dricka och andra fysiska saker annars skulle det inte funka.Den psykiska delen klarar jag dock själv. Jag hade en terapeut som skulle hjälpa till och söka efter ett rellevant jobb till mig, det gick sådär. Jag måste säga att det inte funka alls. Hon var inne på dagcenter, vägen till ett innehållsfattigt liv. Dem som var där var psykiskt funktionshindrade inte fysiskt som jag, så det blev inte så mycket i utbyte för min del. På dagcentret gjorde vi en tidning, jag intervjuade personer som var olika typer av artister. Jag skulle ha fått chansen att intervjua Markus Krunegård bland annat, men jag slutade då tyvärr för jag orkade inte vara där längre. När jag var där så började jag att skriva min föreläsning.

Vart får dom allt ifrån?

Hallå hallå hur är det med er i solskenet? 😉 Jag är trött men annars är de bra. Skönt att slappa. Jag har kört lite frågesport, det gick hyfsat. Körde bland annat sällskapsresan 2 men jag är bättre på den när de är i Spanien. Min favorit är när han tror att han kan få något att dricka genom att trycka på en knapp i taket på flygplanet. Det är inte klokt alltså, vart får dom allt ifrån hehe. Måste ha bra fantasi iallafall. Jag har inte börjat med boken än, det märks att det är svårare att skriva en bok än att göra en film.  Man måste skriva rakt upp och ner o beskriva allt mycket mer. Problemet är nog att få ner allt på papper o få fram hur mitt liv verkligen är. Men men det löser sig alltid på något vis för den dagen kommer när allt är klart. Idag ska jag till vrinnevisjukhuset för rörlighetsmätning. Vi hörs 🙂