Ett brev om pontus, läs själva! min idol.

Det gick en dokumentär som heter “en andra chans”, de handlar om människor som råkat ut för en olycka med klarat sig med olika skador. Pontus var den som råkade ut för den värsta och såhär skriver hans farmor om honom.

Farmor Ulla skriver om Pontus
Tänk dej att du fryser så att det känns som om skinnet spricker, precis som på en korv som du kokat för länge. Tänk dej att du vaknar en morgon och inte kan röra dej. Du kan bara röra dina ansiktsmuskler och dina ögon. Du känner inte längre att du har en kropp.
Tänk dessutom att människor börjar titta på dej som om du kom från Mars eller ännu värre vänder bort huvudet så de slipper se dej. Du som var en tjejernas kille, charmig, rolig med ett fantastiskt kroppsspråk.
Du blir långsamt medveten om att du har blivit påkörd av en bil bakifrån. Du har slungats upp i luften och sedan i gatan med huvudet före. Du har varit död i 10 minuter men återupplivats.
Men du kan inte längre andas själv. Du måste ha en respirator så man har gjort ett hål i halsen.
Men du lever trots allt. Och hjärnan fungerar. Din skada sitter på hjärnstammen. Huvudet kan du inte längre hålla uppe själv, det sitter löst, så man sätter ett stag i halsen. Du kan inte längre vrida ditt huvud och se vad som händer vid din sida. Din läkare säger att du blivit halshuggen men överlevt. Det är fantastiskt.
Men priset blir högt. För du kan inte känna en beröring längre, inte stryka en flicka på kinden. Du kan inte reglera din kroppstemperatur. På fackspråk heter det att du är en “kall tetra”. Det är därför du fryser så att du tror att huden spricker. Det finns ingenting som hjälper mot detta, det är bara att stå ut.
Om en mygga sätter sig på näsan så måste du be någon annan att klia för i ansiktet har du känsel. Du upptäcker att du inte ens kan skratta ordentligt längre för då behöver man sin diafragma och den är förlamad så du kan bara dra på munnen. Du som skrattade så gott och så ofta.
När du inte kan hosta själv längre så måste du ha en maskin som gör det, annars får du för mycket slem i lungorna.
Du får aldrig vara ensam igen. Alltid två personer tätt intill dej som skall se till att dina maskiner fungerar, att du inte får liggsår, att tracken inte hoppar ur för då dör du. Personer som skall vara dina armar och ben, ge dej mat och sköta alla dina behov. Men en del av dessa personer litar du inte på. Ibland vågar du inte somna för du är rädd att de också somnar. Det har hänt, inte en gång utan flera gånger. Du har haft tur och överlevt igen och igen.
Hur skall du klara av att inte längre få en flickvän? För kärlek det behöver man alltid oavsett om man sitter i rullstol eller springer själv. Känslolivet förändras inte. Insidan är likadan som tidigare. Som tur är så är den här mardrömmen inte din den var Pontus.
Trots det ofattbart svåra som Pontus fick utstå hade han en underlig gåva att alltid se det positiva i alla situationer. Han sa alltid att “det kunde ha varit värre”. Jag kan tala och äta och det kunde jag inte från början och jag lever. Min hjärna fungerar och det är det viktigaste. Det blev Pontus som gav tröst till oss anhöriga. Det var han som alltid skrattade och skämtade så att tillvaron blev uthärdlig.
Pontus fick se vänner försvinna. Han fick uppleva att en del inte ens hörde av sig efter olyckan. Det fanns en riktig vän, Johannes, som stannade och blev Pontus assistent och hans trygghet. Johannes umgicks mycket med Pontus även på sin fritid och han fick glädjen att bli gudfar till Johannes son. Det är inte alla förunnat att ha en sådan vän och vi anhöriga är mycket tacksamma för vad han gjorde för Pontus.
Pontus fick en bonustid på 3 år drygt. En slempropp tog hans liv. Det känns fel att en sådan rutinsak tog hans liv när han överlevt så svåra skador som man normalt inte gör. Det leder fram till en oerhört viktig fråga
UTBILDAR ASSISTENSBOLAGEN SIN PERSONAL? Svar NEJ!
INGEN AV PONTUS ASSISTENTER HADE FÅTT NÅGON UTBILDNING AV ASSISTENSBOLAGET
Vi anhöriga hade haft möten och påtalat att vi inte kände oss trygga och krävde utbildning. En gruppchef från vårdbolaget var helt överens om att Pontus inte var i trygga händer och att man måste ha kompetent personal, men ingenting hände.
ASSISTENTERNA HAR INGEN SKULD I PONTUS DÖD. De är unga och tvingas nu att bära en livslång skuldkänsla. Det är oansvarigt att anställa ungdomar och skicka dem till svårt skadade som Pontus utan att ge dem en utbildning och därmed en trygghet inför sin uppgift. En slempropp är det vanligaste hotet hos en respiratorburen. En utbildning hur man gör vid ett stopp borde vara det mest elementära för personal som skall hantera en person som andas med respirator.
Det är inte enbart privata vårdbolag som sätter in outbildad personal. Lunds Kommun gjorde likadant. Ungdomar som “gått bredvid” ibland bara några timmar sattes i tjänst om det var personalbrist. Hur skulle en sådan personal kunna hantera en multiskadad som Pontus? Det är en skrämmande människosyn och brist på empati som möter handikappade och hjälplösa.
Att vara helt i händerna på människor som inte kan hjälpa när man inte själv kan lyfta ett finger för att klara en krissituation. Att vara beroende av andra för att andas. Kan inte varje människa tänka sig in i den mardrömmen? Eller har vi blivit så egocentrerade att vi glömt att vara medmänniska?
En fråga som alla ansvariga inom vården borde ställa sig är:
VARFÖR KRÄVER MAN UNDERSKÖTERSKEKOMPETENS INOM VÅRDEN I ÖVRIGT MEN INTE FÖR SVÅRT SKADADE SOM VÅRDAS I HEMMET?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Connect with Facebook