Spelar tydligen någon roll?

Tjena!

Hur är läget? Här är det kanonbra.

Jag håller på att skicka lite mail om förfrågningar om föreläsningar. Jag orkar inte att vänta på svar hela tiden, vill att det ska hända något. Jag är okänd, det är det som är problemet. Har inte gjort någon jävla bok än därför  är det lite svårt hehe. Jag har bara bloggat hehe.

Jag fattar inte att lösningen ska vara en bok så problemet släpper , läsa 100 sidor för att gråta  lite över någon annans liv hehe, då plötsligt är man inte okänd längre. Så här är det som jag tror bara, kanske har jag fel.

 

Vi hörs!

Ännu ett utkast från boken

Sommaren 2011 är som vanligt utan jobb men det är skönt det också naturligsvis, men jag vill som alla andra ha lite extra pengar i fickan och ha en chans att möta nya vänner genom jobbet som ni vet, att ta en öl och snacka lite skit som alla andra gör. Om jag skulle rulla in på arbetsförmedlingen så skulle de bara prata om dagcenter och bla bla bla. De ignorerar vanliga arbetsplatser som jag förstår är svårt,de kan jag köpa att jag behöver mina assistenter som extra händer men måste de vara så apatiska för att jag har ett fysiskt handikapp. Kom igen då, ni kan väl se över att assistenten bara är ett hjälpmedel i jobbet alltså bara en vanlig person som inte arbetar åt mig, jag är den som ska jobba.Assistenten är den som har ansvaret för mig alltså hjälper mig när jag ska äta och dricka och andra fysiska saker annars skulle det inte funka.Den psykiska delen klarar jag dock själv. Jag hade en terapeut som skulle hjälpa till och söka efter ett rellevant jobb till mig, det gick sådär. Jag måste säga att det inte funka alls. Hon var inne på dagcenter, vägen till ett innehållsfattigt liv. Dem som var där var psykiskt funktionshindrade inte fysiskt som jag, så det blev inte så mycket i utbyte för min del. På dagcentret gjorde vi en tidning, jag intervjuade personer som var olika typer av artister. Jag skulle ha fått chansen att intervjua Markus Krunegård bland annat, men jag slutade då tyvärr för jag orkade inte vara där längre. När jag var där så började jag att skriva min föreläsning. Det var där det började, jag fick förfrågan från lite olika ställen bla från Linköpings universitetet. Sättet jag fick det på var att jag mailade en förfrågan om dem var intresserade av en föreläsning. Det har fortsatt efter det, jag föreläser där emellanåt än idag på 4:a olika utbildningar.Fungerat bra faktiskt. Jag har en gammal lärare som jobbar där, hon har jobbat som terapeut innan hon börja jobb på universitetet.Jag kommunicerade med piktogram när jag hade hade henne som lärare så hon vart facinerad av min dator med bliss-symboler och föreläsningen som finns i min dator som jag pratar med.Det var roligt att se hennes reaktion eftersom jag kommunicerade med bilder sist vi sågs. Jag var 4 år när jag hade henne som lärare. Hon fick tårar i ögonen när jag föreläste.Jag blev rörd, en fin känsla.

Ett smakprov på min bok om mitt liv

Sommaren 2011 är som vanligt utan jobb men det är skönt det också naturligsvis, men jag vill som alla andra ha lite extra pengar i fickan och ha en chans att möta nya vänner genom jobbet som ni vet, att ta en öl med och snacka lite skit som alla andra gör. Om jag skulle rulla in på arbetsförmedlingen så skulle de bara prata om dagcenter och bla bla bla. De ignorerar vanliga arbetsplatser som jag förstår är svårt,de kan jag köpa att jag behöver mina assistenter som extra händer men måste de vara så apatiska för att jag har ett fysiskt handikapp. Kom igen då, ni kan väl se över att assistenten bara är ett hjälpmedel i jobbet alltså bara en vanlig person som inte arbetar åt mig, jag är den som ska jobba.Assistenten är den som har ansvaret för mig alltså hjälper mig när jag ska äta och dricka och andra fysiska saker annars skulle det inte funka.Den psykiska delen klarar jag dock själv. Jag hade en terapeut som skulle hjälpa till och söka efter ett rellevant jobb till mig, det gick sådär. Jag måste säga att det inte funka alls. Hon var inne på dagcenter, vägen till ett innehållsfattigt liv. Dem som var där var psykiskt funktionshindrade inte fysiskt som jag, så det blev inte så mycket i utbyte för min del. På dagcentret gjorde vi en tidning, jag intervjuade personer som var olika typer av artister. Jag skulle ha fått chansen att intervjua Markus Krunegård bland annat, men jag slutade då tyvärr för jag orkade inte vara där längre. När jag var där så började jag att skriva min föreläsning.