bemötande.

tjena!

hur är läget? här är det bra! Jag fick ett mejl igår om inspelningen om att jag ska få vara med hehe 😀 idag har jag mejlat om olika situationer där bemötandet varit dåligt för att de ska få en inblick hur verkligheten är. Här är några exempel.

Jag kan berätta om flera olika situationer. Kan börja med en sån simpel sak som att gå till affären för att handla, då det är en vanlig vardagssyssla för andra men för mig är det mer än så. Känns jobbigt och obekvämt varje gång innan för vet vad som händer och hur man oftast blir bemött. Det är jag som ska handla men människan bakom kassan “ser” mig inte eller hälsar sällan. De ser bara assistenten och ignorera mig. Tycker man ska hälsa på alla människor men tydligen inte. Känner mig osynlig och liten som människa. Vi som har svårt att kommunicera tar människor oftast som att vi inte fattar någonting.
Tandläkaren är ett annat exempel, då jag va där pga att jag trodde jag det var nått med tanden för att jag hade jätteont, då det senare visade sig att det var min käke som de var fel på. Men åkte dit mer eller mindre akut pga smärtan. Kunde inte öppna munnen och kunde då därför inte äta heller. Så jag åkte dit och behövde deras hjälp ganska snart men de enda dem sa var ” vi har faktiskt lunch och behöver äta vid med vettu” och åkte då hem. De kunde istället ha bemött mig på ett bra sätt och kunnat visa förståelse över min situation och gett mig en tid eller pratat med mig på ett vänligt sätt. Men ännu en gång var jag osynlig kände mig mindre värd.
Ännu ett till exempel är när jag gick på gymnasiet, barn och fritid, för det första fick vi placeras i ett litet ensamt rum med RH grupp skrivet på dörren. De låter ju fint. Rörelsehindrade gruppen. Är ju redan skrivet i pannan att vi är annorlunda och hur skulle vi kunna tex skaffa kompisar när vi aldrig träffade de andra människorna på skolan eller fick ha vanliga lektioner. Alla bara glor men ingen vågar/vill fråga mig nått. Allt blir ju bara så mycket bättre om folk frågar en direkt om de undrar nått istället.Det är nästan lättare med barn, de är ärliga och frågar direkt om det är nått och accepterar de svar det får. De är svårare med vuxna som redan har sin bestämda uppfattning oftast. Läraren som vi hade verkade inte känna till handikappet så när hon hälsade vände hon sig till min assistent. Jag tänkte att eftersom jag skulle börja i hennes klass borde hon känna till det. Eller åtminstone läst på om hon inte känt till det. Men nej då. Hon var sämre än alla andra. Jag tänkte ”hur det skulle gå halva året som var kvar”, sedan tänkte jag ”ja ja det löser sig”. Men det gjorde det ju inte. Hon fortsatte att gulligulla med mig som en skitunge. Det är ett vanligt fenomen bland just lärare tyvärr, att de på nått sätt tror att jag fyllde fem år och sen stannade där. Det är mycket lilla gubben i den branschen tyvärr.

 

Jag ska berätta när jag började med praktik på folkbladet. Jag var där på besök på deras kontor med min arbetsterapeut, mannen var inte så intresserad precis nu när jag tänker efter, han tittade på klockan och mumlade hela tiden. De hörde aldrig av sig. Jag tyckte att de gav en dålig ursäkt. Att de inte hade något arbete eller någon plats jag kunde sitta på. Det trodde jag aldrig på, det kände mer som om att de inte hade plats för just mig som handikappad. Det behöver nödvändigtvis inte varit diskriminering men jag tycker jag hade förtjänat en ordentlig förklaring. Eller kanske tom en chans att visa vad jag kan. De tittade på mig, berättade om stället. Aldrig fick jag prata om mig. Som på en vanlig anställningsintervju, berätta vad jag är bra på liksom.

vi hörs!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Connect with Facebook