Hej!

Jag är Marcus Brogren. Jag föddes 1986. Jag var en helt vanlig bebis i mammas mage.

En vacker oktober dag skulle jag förlösas med kejsarsnitt. Vi åkte in till förlossningen, väl där fick mamma fel läkare. Hennes ordinarie hade semester i Afrika.

Han läste i journalen att mamma skulle snittas. Han bestämde på eget bevåg att hon kunde förlösas på vanligt sätt.
Det funkade inte, hon förblöde. Han fick hålla kroppspulsådern i handen tills en taxi från Stockholm kom med nytt blod. Det fanns inget blod i Norrköping. Det var katastrof, det är bara förnamnet. Kunde lika gärna dött på bordet båda två.

Jag fick ligga i en kuvös. Fick näring direkt in i huvudet. Låg flera veckor i kuvösen. Var en resa kan man säga.
Jag fick börja snacka med ögonen. Man fick gissa sig fram.

I tonåren fick jag min första taldator, då öppnades en ny värld för mig. Snackade onormalt men det sket jag i. Jag kunde säga vad jag ville. Det var 96. Nu har jag uppdaterat till surfplatta ungefär.

Jag har inte haft en dans på rosor i vuxen ålder heller, utan det har varit ett eländes elände med folk som snackar över mitt huvud, som exempelvis om jag är på Ica och personen bakom kassan snackar med assistenten fast det är jag som är kund. Då känner jag mig genomskinlig i rullstolen. Som om jag vore en bebis som det inte är någon idé att prata med eftersom man tror att jag ändå inte kan svara tillbaka. Jag gråter inombords, och det ger mig ångest bara att rulla fram till kassan.

Välkommen att anlita mig som föreläsare. Ni kommer både få sätta skrattet och gråten i halsen. Jag tar uppdrag över hela Sverige, från norr till söder.

Här kan ni lyssna på mitt sommarprat från Radio Wix.

Jag hoppas vi ses. Ha det bra.

Inget är omöjligt för en CP-skadad